25-åringen
Det känns riktigt bra att jag är en 25-åring med massor av livserfarenhet, nästan vuxna barn som verkar arta sig rätt väl (åja, lite strul får man väl finna sig i), ett roligt jobb med hyfsad lön, en man som det för det mesta funkar rätt bra med (lite gräl får man väl stå ut med), fritidsbostad och på gång att flytta till en sprillans ny lägenhet. För att vara en 25-åring så tycker jag att det är ganska bra jobbat....
Nu är jag ju inte vilken 25-åring som helst. Utan landstingets 25-åring! Jepp, jag har jobbat 25 år i det offentligas tjänst i år. Lite ångest fick jag när jag insåg det, men just idag känns det bra när jag blivit bjuden på god lunch och fått ett tjusigt guldarmband som kostar många tusenlappar. Det roligaste av allt - på armbandet hänger en guldmedalj, "Kungliga patriotiska sällskapet". Tänk ändå att jag tillhör ett kungligt sällskap. Det trodde jag aldrig skulle hända...
Ska man då vara stolt eller beklaga att man varit kvar hos samma arbetsgivare i 25 år. För några år sedan insåg jag att jag verkligen gillar att jobba i offentlig sektor. Tänk så många människor som berörs av mitt arbete - närmare bestämt 260 000 västerbottningar. Och tänk så viktigt det är att dessa människor får den information de har rätt till, på rätt sätt och vid rätt tidpunkt. Och nu arbetar jag stenhårt för att förverkliga landstingets vision om att år 2020 har Västerbotten världens bästa hälsa och världens friskaste befolkning. Snacka om att få vara med och påverka samhällsutvecklingen.... Jo, jag är minsann en stolt bärare av landstingets 25-årspresent. Sedan finns det såklart en massa saker som behöver förbättras i vården, men det tänker jag inte fundera över just idag.
Fick också veta att regeringen har ett förslag att alla ska ha rätt att jobba till 70 år. Så egentligen är det bara halvtid nu, jag hinner bli uppvaktad en gång till. Men det vete tusan - det får nog räcka vid 65....
Lev och må tjejer.
/Anki
ps! Kom på att jag ju utlovat en bild av Jack Sparrow look-a-like. Håll tillgodo!
