nomoresilicone

I´m back! Blev lite rädd när Ullis röt till i fredags, så nu ska jag försöka skärpa mej med bloggandet. Den årliga juljuntan avlöpte utan att det blev nåt allvarligare än lite okvädesord när man inte fick det man spanat in. Annelie/Wilma tog en jordskredsseger detta år både i antal julklappar och prestige (istapparna). Vi hade ju som vanligt fantastiskt trevligt (men vi saknade dig Carina) med många skratt och utsökt mat.

Men lite bekymrad blir man när man kan konstatera att det har gått fort utför på ett år. Förra juljuntan kan jag inte minnas att vi hade några åldersvarningstecken. Efter julklappsspelet hade vi dessutom ork att gå ut och schejka loss! I år syntes en markant skillnad redan i bilen upp till stan. Jag och Ullis hade stora problem att sätta namn på några gemensamma bekanta. Jag tror vi var i Hedensbyn innan vi båda förstod vilka vi pratade om, och vars fan fick jag Albert ifrån?!

Här kommer några andra skillnader mot förra året: 

• Anneli hade tärningar som var minst 3 gånger så stora som normala tärningar för att vi skulle kunna se prickarna.
• Monica hade varit till Ullared.
• Vi diskuterade vilken styrka på läsglasögon som var bäst.
• Hostattacker förekom.
• Skorna var två nummer för små när vi skulle hem.
• Ingen insisterade på att kvällen skulle fortsätta på nåt uteställe.
• Hörselproblem (Monica: Är det tvål i den?  Carina: Är det hål i den?)
• Ordet ”Pension” nämndes vi ett flertal tillfällen.
• Det fanns alkohol kvar när vi åkte hem. 

Det var säkert fler grejer också, men minnet är inte heller vad det varit. En vild gissning är att ett eller flera paket kommer att innehålla ett par stödstrumpor nästa år. 

Nåja, vi kunde iaf skratta åt allt ovanstående, och nånting säger mig att vi kommer att göra det även när vi är pensionärer :) 

Fridens liljor mina vänner!

 /A-K